Jag tycker att Strindberg låter läsaren själv få måla upp en bild om vad novellen handlar om genom att han är fåordig och koncist. Novellen kan därför tolkas väldigt olika av olika människor och jag tror att desto fler gånger man läser den desto mer förstår man. Jag tycker att novellen delvis är både lätt och svår att tolka just för att den är fåordig och består till största del av stödord, samtidigt som den är väldigt berättande i punktform. Detta har troligen att göra med att han använder sig utav anteckningar, vilket gör att texten blir kortare och mer koncist. I och med detta blir texten lättare att läsa istället för att novellen skulle ha varit på flertalet sidor och allt hade varit mer detaljerat, samtidigt blir det svårare att få en helhetsbild när man inte vet varför saker och ting händer utan bara att det hände, men som sagt, fantasin får flöda.

Jag tolkar novellen som att mannen har förlorat sitt barn och sin fru. Under novellen berättar han om när han gifte sig, flyttar ihop med sin fru, får barn och sedan begraver sitt barn och sin fru. Det jag tror mannen vill få sagt med denna novell är att ingenting varar för evigt, allting har ett slut. Att det alltid finns någon som blir lämnad och får leva med sorgen som dem bortgånga lämnat efter sig. Att man ska sörja det som hänt, men att man därefter ska kunna blicka framåt och se nya möjligheter i livet. Att minnen alltid finns kvar, som man bär med sig genom livet. Man ska kunna blicka tillbaka och vara glad över det som hänt, att uppskatta det fina man haft tillsammans. Samtidigt som mannen kysser och lägger ned solpappret i bröstfickan, lämnar han sitt förflutna bakom sig.