Döden är en befrielse för Stagnelius, både från de inre plågorna men också de yttre. Aldrig mer tårar eller ilska, aldrig mer skada sig när man ramlar. Allt annat försvinner också, allt ansvar vi havt i livet.  Det är en kärleksdikt till sin döda fru, som han längtar efter väldigt mycket. Förskjuten av världen, förskjuten av Gud. Han är förskjuten av allt på grund av hanns väldiga längtan efter döden, eftersom frun var hans ett.

När fasor den blodade jorden bebo. Säger att det finns så många hemskheter i världen vi lever i och allt försvinner när han dör. Dessa onda tings som människan skapar själv, som egoismen, hat och krav. I dikten använder han bruden som en metafor för döden, sedan jämförs döden med samlag mellan kvinna och man.   

Det är inte bara en kärleksdikt, utan en dikt om giftemål och även sorgen som faller med det.  Vilket är tydligt i tredje versen. Då de först gifts och blir ”en”. Sedan begravs en ena halvan och blir jord, i jorden kommer han sedan själv hitta fridfullheten.

Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren

skall henne beså.

Denna del är både längtan efter sex, efter ett bröllop. Sedan är det också efter en begravning, då döden har kommit och begravts, då nya fina blommor har blommat över hennes kropp. Hon har Förrutnas och blivit till jord.

 Jag tycker döden är ett äventyr, något som är läskigt men lite spännande. Det är något vi alla ska genomgå något vi aldrig kommer att undanta. Men inget att längta efter eller att bekymra sig över, det bara kommer när det kommer. Till dess tar jag vara på det fina jag har.

av Hannah Toomey