Jag tycker att den största förändringen kommer i bokens början, när Jan träffar sin dotter och känner en sådan kärlek han aldrig tidigare känt. Jag tycker dock att boken fortfarande känns lite sorglig och deprimerande, Lagerlöf målar upp en tragisk bild. Jans dotter skulle åka till Stockholm i tre månader för att jobba ihop pengar till familjen, dock blev det mer än så, det blev tolv år. Saknaden efter hans dotter drev honom till vansinne, han blev tokig av sin kärlek till henne. Hans kärlek till dottern är enorm vilket är positivt, men längtan efter henne gör att han blir galen. När hon sedan kommer hem märker hon hur han har förändrats och hon är inte längre lika förtjust i sin far.

Bokens handling baseras till största del på dottern och hennes liv. Boken börjar med att hans dotter föds och man fick följa hennes liv. Hon flyttar sedan till Stockholm och då lades tyngdpunkten över på fadern och hans längtan efter henne. Jag uppfattar Jan som en godhjärtad far men som låter kärleken till dottern ta över hans liv lite för mycket. Hela hans liv var beroende av hans kamp om att ha dottern vid sin sida vilket man tydligt kunde se genom att han blev galen när han var ifrån henne. Det har varit intressant att följa Jan som varit en kärleksfull fader men som under bokens gång förändrats och blivit en tokig man som tror sig vara kejsare.

Andra karaktärer i denna bok är hans fru Katarina, Klara Gulla och hans husbonde Erik i Falla, som läsare får man dock ingen större inblick i dessa personer då deras karaktärer målas upp väldigt diffust. I boken berättas det mycket om relationen mellan Jan och Klara Gulla, men någon vidare karaktärbeskrivning tycker inte jag att man får om Klara Gulla och dem andra bipersonerna i boken.

Av: Elin Nylander NA11