Novellen handlar om ett kärleksdrama mellan tre personer, där en päls avslöjar hela den kärleksaffär som pågått mellan två av parterna.

Novellens huvudkaraktär är den magra och bleka doktorn Gustav Henck. Doktor Henck lever med sin fru som han inte känner sig älskad utav och deras tre barn. De är fattiga och doktor Henck känner sig utsliten och sjuk som om att han lever på en skör tråd. Det är snart julafton och doktor Henck behöver låna pengar av sin gamle vän John Richardt som har skaffat sig ett bolag och därav har han också införskaffat sig en päls.

När doktor Henck var påväg till sin gamle vän John så blev han överkörd av en droska och hans redan utslitna läkarrock blev ännu mer trasig. Därför fick doktor Henck låna Johns päls så han inte skulle frysa ute i vinterkylan. När doktor Henck sedan kom hem så blev han väldigt överraskad över fruns kärleksfulla mottagande. 

” Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade:

- Gustav är inte hemma ännu.”

Detta en nyhet som var väldigt chockerande och tråkig för doktor Henck. Hans fru var alltså otrogen och dessutom var det med hans vän John.  När doktor Henck och John var yngre så hade doktor Hencks fru visat intresse för John men hon blev nobbad av honom på grund utav att han inte ville gifta sig fattig. Efter detta hade doktor Hencks fru varit väldigt otrevlig mot John, dock så förändrades hennes attityd betydligt efter att införskaffat sig pälsen.  

Vad hade hänt om det inte funnits någon päls? Då hade aldrig Johns och doktor Hencks frus affär blivit avslöjad. Doktor Henck hade aldrig fått veta sanningen för troligtvis så skulle han dö väldigt snart. Texten skulle inte haft denna händelse som gör att texten får ett slut, en historia och framförallt så skulle det inte finnas en sak som symboliserar det välstånd som en päls gör. Skillnaden mellan rik och fattig.

Det som är tidstypiskt med denna text är att man tar upp ett problem som finns i samhället och kritiserar det men genom att man bäddar in det i texten. I denna text antar jag att problemet är pengar och klass skillnader. Pälsen symboliserar välstånd och rikedomar och de som bär päls är mer värda.

”Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål.”

Pengar har en stor betydelse på den tiden eftersom många var fattiga och var i stort behov av pengar för att kunna överlava och skaffa sig mat. På den tiden betydde pengar trygghet och många drömde nog om att ta sig ur fattigdomen. Speciellt kvinnorna var de som var extra utsatta eftersom de inte hade samma rättighetr som männen och de hade inte alls samma möjligheter att skaffa sig pengar som männen på den tiden. Därför tror jag att många kvinnor sökte sig till män med pengar för att skffa sig ett tryggt liv.

Jag skulle vilja tro att doktor Hencks fru var otrogen mot honom för att hon visste att hans tid snart var över och att hon då behövde ett tryggt ställe att leva vidare på. Det skulle dock också kunna vara så att hon var så egoisktisk att hon sökte sig till pengarna och rikdomarna. 

"Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut."

Alla samhällsproblem tyder på att denna text är skriven i realismen eftersom att inom realismen skriver man om hur samhället är och skriver allt så som det är utan krusiduller. Realismen kom också under den senare delen av 1800 och därför bör texten också vara skriven då.  

Jag tror att texten fortfarande är läsvärd eftersom den tar upp ett problem som fortfarande finns i vårat samhälle. Det finns fortfarande stora klasskillnader och många olika saker som symboliserar att man har det välställt. Tillexempel märken på kläder och bilar eller vart man bor och hur man bor. Många tror att märken gör en mer värdefull och att man genom märkena visar att man har det bra och till och med anser att man är lite bättre än de utan märken. Dessa symboler gör att det blir klasskillnader i samhället och med det kommer ocskå fördomar vilket gör skillnaderna ännu större.

Många människor i dagens samhälle söker också lycka genom pengar och saker man kan köpa för pengar. Som när doktor Henck satte på sig pälsen och kände att allting plötsligt blev lite bättre, detta eftersom han hade en päls. Många tror att lycka och välstånd kommer med rikedom men ibland är det annat som är betydligt viktigare som familj och vänner. Jag anser att många värderar pengar och rikdomar fel och det tror jag också att Hjalmar också vill få fram i sin novell "Pälsen".

// Kristina Ehn 

Emile Francois Zola var född den 2 april 1840 i Paris och dog genom en kolmonoxidförgiftning den 29 september i Paris. Emile var en fransk författare, dramatiker och poet.

Emiles italienska far som arbetade som ingenjör dog i lunginflammation när Emile bara var sju år gammal. Denna tragiska händelse lämnade Emile och hans mor i stora penningproblem. De lyckades skrapa ihop nog med pengar för att Emile skulle få gå i en bra skola. Han trivdes dock inte så bra i skolan, och vid nitton års ålder klarade han inte av att ta studenten. Det var under denna stund som han fattade intresse för att skriva. Vid tjugo års ålder var han fast besluten att bli författare, och började då arbeta som kritiker och politisk krönikör på olika tidsskrifter.  När Emile började skriva var hans texter i senromantisk stil, men i senare dagar stod Emile stolt för naturalismen. Det sägs att naturalismen var i själva verket ett ord som Emile själv kom på. Ordet innebär att avspegla verkligheten från alla vinklar, till skillnad från romantiken som beskriver verkligheten som mycket romantisk och utan några baksidor. Emile ville spegla alla baksidor som kunde tänkas finnas i en berättelse, man kan till och med märka att han driver med en föregående epok, nämligen romantiken. Han förkastar känslorna, åtrån och kärleken genom att inte använda dem på något emotionellt sett. I en av hans böcker, ”Therese Raquin” beskriver han att det är lust och begär som drar människorna till varandra.

Emile lämnade sin litterära verksamhet för att lidelsefullt och hårdnackat ta del i den ursinniga strid som pågick i Frankrike. Denna strid handlade om Alfred Dreyfus skuld eller oskuld. Emiles offentligen brev till republikens president kallat ”Jag anklagar”, offentliggjordes i en tidning och därefter ställde han sig på Dreyfusardernas sida och anklagade officerare och myndigheter för olagligheter. Emile blev ställd inför domstol för smädelse och dömdes till ett års fängelse. Hans ingripande ådrog honom fruktansvärda förolämpningar. I Frankrike var han under lång tid bojkottad som författare. Emile flydde till England och stannade där mer än ett år. Där skrev han en av de fyra romanerna som tillsammans skulle bilda ett slags testamente, en slags avslutning för hans litterära verksamhet. Dessa verk hette på svenska: ”Fruktsamhet”,” Arbete”, och ”Sanning”. Den fjärde skulle ha hetat ”Rättvisa”, men innan Emiles plötsliga död hann han endast påbörja förarbetena till den. 

// Nellie Svedin

Kärlek, egoism och mord är det vi främst får möta i romanen. Det är ingen tvekan om att detta är ett naturalistiskt verk. Som jag uppfattade det så behövde jag inte läsa längre än några meningar i boken för att se noggranna beskrivningar av verkligheten. Det finns inte något övernaturligt med i boken, utan händelserna är trovärdiga och utspelade sig under sådana förhållanden som människorna levde i. Detta är realistiskt, men författaren har gått steget längre och skriver naturalistiskt. Han utelämnar inga hemska och motbjudande detaljer. Till exempel när Laurent går till bårhuset för att leta efter Camille som beskrivs de döda kropparna ingående. Även sexscenerna som utspelar sig i boken beskrivs noggrant.

Karaktärerna i boken är också epoktypiska för naturalismen. De är egoistiska, har fula tankar och är allmänt hemska. Emile dyker djupt in i karaktärernas psyke och undersöker hur ångesten efter mordet påverkar och så småningom bryter ner huvudkaraktärerna i boken.

Jag kan ibland tycka att Zola driver med en föregående epok, Romantiken. Han förkastar känslorna, åtrån och kärleken genom att inte använda dem på någon emotionellt sett. I denna bok är det lust och begär som drar människorna till varandra. Till skillnad från epoken Romantiken så finns det inte ett spår av några fjärilar i magen eller ömhetsbevis över huvudtaget, det finns faktiskt ingen lycka alls. 

// Nellie

Döden är en befrielse för Stagnelius, både från de inre plågorna men också de yttre. Aldrig mer tårar eller ilska, aldrig mer skada sig när man ramlar. Allt annat försvinner också, allt ansvar vi havt i livet.  Det är en kärleksdikt till sin döda fru, som han längtar efter väldigt mycket. Förskjuten av världen, förskjuten av Gud. Han är förskjuten av allt på grund av hanns väldiga längtan efter döden, eftersom frun var hans ett.

När fasor den blodade jorden bebo. Säger att det finns så många hemskheter i världen vi lever i och allt försvinner när han dör. Dessa onda tings som människan skapar själv, som egoismen, hat och krav. I dikten använder han bruden som en metafor för döden, sedan jämförs döden med samlag mellan kvinna och man.   

Det är inte bara en kärleksdikt, utan en dikt om giftemål och även sorgen som faller med det.  Vilket är tydligt i tredje versen. Då de först gifts och blir ”en”. Sedan begravs en ena halvan och blir jord, i jorden kommer han sedan själv hitta fridfullheten.

Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren

skall henne beså.

Denna del är både längtan efter sex, efter ett bröllop. Sedan är det också efter en begravning, då döden har kommit och begravts, då nya fina blommor har blommat över hennes kropp. Hon har Förrutnas och blivit till jord.

 Jag tycker döden är ett äventyr, något som är läskigt men lite spännande. Det är något vi alla ska genomgå något vi aldrig kommer att undanta. Men inget att längta efter eller att bekymra sig över, det bara kommer när det kommer. Till dess tar jag vara på det fina jag har.

av Hannah Toomey

”Ett halvt ark papper” handlar om en man vars fru precis dött. Han är förkrossad och vill helst glömma bort allt som har hänt, men han hittar istället en lapp med uppradade ”händelser” i hans liv. Med få ord beskriver August historien bakom mannens liv genom hur mannen tänker och reagerar till de få orden.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån.

Genom reaktionen av hans tårar förstår man att Alice har dött. Dessa ord beskriver händelserna genom anknytningarna man gör utav dem.

På det sättet August skriver får man en annan sort effekt av hela händelsen.  Man måste själv läsa mellan raderna för att förstå hur mannen tänker och känner och det blir då ganska medryckande.  Man målar upp hela händelsen själv, eftersom hela historien inte finns. Texten är väldigt kort men ändå så får Strindberg känslan levande, man blir själv rörd av texten när man kopplar ihop alla tankar och känslor han får utifrån arkpapperet, vilket jag tror Strindberg ville med texten.

Det sägs att Strindberg brukar vara kritisk mot äktenskapet i sina texter, även i denna text tycker jag att han är kritiskt mot äktenskapet, ett exempel är , Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, som andra stunderna var sämre? På grund av vad? Gräl?

Men slutet för mig kan ha två olika delar, antigen är slutet till för att säga att det var värt det, eller så var det till för att säga, det är svagt och det håller inte ut.

Figuren i texten går ändå ut med huvudet i höjd, så även om Strindberg är kritiskt mot äktenskap så är mannen i fråga ändå lycklig av de stunder han ägt med kvinnan. Det kan vara skit och tråkigt men det är ändå värt det?Även en del där han kan tänkas varit otrogen? Vem var frun? Som bara smög sin väg till sängkammaren?

 men i ett halv ark papper tycker jag inte att han alls var det, tvärt om. Jag tycker han uppskattade äktenskapet i texten genom sitt slut. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hut många arma, som aldrig fått det! han är stolt över det han fått upplevet, till och med tursamt, även fast det bara varade i två år.

av Hannah Toomey