Novellen berättar att på dessa kalla dagar går folket klädda i pälsar dvs. dem som hade råd att köpa en päls. Doktor Henck var en av dem som inte hade råd med en päls, istället hade han en vacker hustru och tre barn. Han var mager och blek, hälsan han hade var vacklande och både han själv och hans hustru trodde att han snart skulle dö. Han inbillade sig att hans hustru tyckte mer om en man vid namn John eftersom att han ägde en päls och var mer förmögen än var Doktor Henck själv var. Henck kom hem en natt iklädd en päls som han hade fått lånat tidigare samma dag då hans överrock hade blivit förstörd. Han kunde inte vänta tills han skulle få se ansiktsuttrycket på sin fru då han visade upp pälsen. Precis som han trodde så visade hon honom en kärlek som hon inte visat på flera år, hon smekte honom på halsen och kysste honom ömt. Detta tyckte Henck var den lyckligaste stunden på länge.
Novellen berättas ur doktor Hencks perspektiv. Det är honom vi följer från början till slut, och det är hans tankar vi får ta del av. Det gör att jag automatiskt sympatiserar med honom och identifierar mig med honom.
Huvudpersonen är doktor Gustav Henck, som verkar vara en rätt nedstämd figur. Han arbetar som läkare, men är mager och fattig. Han är gift, men förhållandet till hustrun är inte särskilt bra. När han förstår att hans hustru är otrogen blir han ledsen, men han gör ingenting åt det. Istället tackar han Richardt och förklarar att han snart kommer att vara död.
Häradshövding John Richardt beskrivs som Hencks motsats: han är förmögen och framgångsrik. Det faktum att han har en affär med sin väns fru tyder på att han har en rätt tveksam moral. I slutscenen verkar han skämmas: han mumlar och ser bort när Henck tackar honom.
Hustrun Ellen har ganska lite utrymme i berättelsen. Av bakgrundsberättelsen att döma verkar det som om hon gift sig med Henck mest för att bli gift. Egentligen var hon mer förtjust i Richardt från början.
Berättelsen är en novell. Det typiska för noveller är att de är korta, innehåller få personer och ofta har en oväntad vändning på slutet. Det tycker jag stämmer in bra på den här berättelsen. Den här novellen upplever jag som väldigt realistisk. Det är inga experiment med formen, inga mystiska drömbilder eller något annat surrealistiskt, så jag tolkar berättelsen som naturalistisk: den tar upp ett allvarligt problem som fanns och fortfarande finns i människors vardagsliv, och det är troligtvis därför denna novell fortfarande läses idag.
// Nellie
