Thérése Raquin Del 4

Kärlek, egoism och mord är det vi främst får möta i romanen. Det är ingen tvekan om att detta är ett naturalistiskt verk. Som jag uppfattade det så behövde jag inte läsa längre än några meningar i boken för att se noggranna beskrivningar av verkligheten. Det finns inte något övernaturligt med i boken, utan händelserna är trovärdiga och utspelade sig under sådana förhållanden som människorna levde i. Detta är realistiskt, men författaren har gått steget längre och skriver naturalistiskt. Han utelämnar inga hemska och motbjudande detaljer. Till exempel när Laurent går till bårhuset för att leta efter Camille som beskrivs de döda kropparna ingående. Även sexscenerna som utspelar sig i boken beskrivs noggrant.

 

Karaktärerna i boken är också epoktypiska för naturalismen. De är egoistiska, har fula tankar och är allmänt hemska. Emile dyker djupt in i karaktärernas psyke och undersöker hur ångesten efter mordet påverkar och så småningom bryter ner huvudkaraktärerna i boken.

 

Jag kan ibland tycka att Zola driver med en föregående epok, Romantiken. Han förkastar känslorna, åtrån och kärleken genom att inte använda dem på någon emotionellt sett. I denna bok är det lust och begär som drar människorna till varandra. Till skillnad från epoken Romantiken så finns det inte ett spår av några fjärilar i magen eller ömhetsbevis över huvudtaget, det finns faktiskt ingen lycka alls. 

// Nellie



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

emmashjltar.blogg.se

Litteraturblogg

RSS 2.0