Jag vill börja med att betona hur Emile driver med en föregående epok, Romantiken. Detta märks tydligt genom att han inte använder känslorna, åtrån och kärleken på något emotionellt sätt. I denna bok tycker jag att det är lust och begär som drar människorna till varandra. Emile ville avspegla verkligheten från alla vinklar, till skillnad från romantiken som beskriver verkligheten som mycket romantisk och utan några baksidor. Emile ville spegla alla baksidor som kunde tänkas finnas i en berättelse, denna epok kallas för naturalismen, där man inte undangömmer några hemska och fula händelser.

I boken berättas det om äktenskapsbrott och den djuriska åtrån mellan de båda personerna. Det finns ingenting romantisk med denna bok, samlag, kyssar och omfamningar beskrivs inte som något emotionellt utan mer som den lust och begär som en människa har.

En speciell scen i boken som jag fastnat för är då när Camille, Therese och Laurent åker ut på floden med en båt. Både Therese och Laurent beskrivs i början som vänliga människor, men deras vänlighet vände lika snabbt. Laurent slängde Camille över bord medan Therese tittade på. Efter denna tragiska händelse kände både Laurent och Therese ångest över vad de hade gjort, de blev paranoida och trodde att Camilles spöke hemsökte dem. De trodde att allt skulle ordna sig om de bara gifte sig, vilket resulterade sig i att vara helt fel. Dessa karaktärer är egoistiska, har fula tankar och är allmänt hemska. Emile dyker djupt in i karaktärernas psyke och undersöker hur ångesten efter mordet påverkar och så småningom bryter ner huvudkaraktärerna i boken.

Jag gillar denna bok till en viss gräns då den för mesta dels är väldigt tråkig, men jag gillar att Emile vill betona hur människor egentligen är och vad de är kapabla till att göra. 

Av Nellie Svedin