Jag anser att detta är en kärleksdikt för Stragnelius skriver om hur han mister hans kärlek när han dör och hur mycket han älskar henne men att när döden kommer så förvinner också allt som varit. ”I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta.” Han längtar verkligen tills de kan återförenas i himmelen för då skiljer inte döden dem åt längre och deras längtan och åtrå förvinner och all smärta är då borta” När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.”

Jag anser att han ser döden som ett sätt att äntligen få vila och att när man är död så behöver man inte oroa sig och tänka på alla sina bekymmer. I döden återförenas allt och inget kommer någonsin försvinna igen. Jag ser döden som en sak som kommer hända alla och att det är den ända saken man vet ska hända när man föds. Alla skall vi dö, det är ingen ensam om.
//Kristina Ehn