Fröding drömmer om riktig kärlek, men han kan aldrig få den ”riktiga” kärleken för att han har ”insätt” att den inte finns. Kanske han menar att kärleken bara finns i huvudet, att kärleken är ett ideal som vi aldrig kan nå. Vi har skapat det i våra huvuden.

Fröding får aldrig den riktiga kärleken och istället för att drömma tar han det som är verkligt, kanske till och med köper den, men till mig låter det mer som han köper den ”sanna” kärleken, den som inte uppfyller våra ideal, den som är verklig. Vi skapar illusioner om kärleken och hur den ska vara i böcker, filmer och i vardagen och såsmåningom ser vi kärleken på det sättet. Den sanna kärleken blir den man har lagt in i huvudet men det matchar inte alltid den verkliga kärleken.

Jag tror på den som söker, han hittar, även om det bara är fantasin som spelar ett spratt, men hur underbart vackert är inte det? som dröm var den vacker att få, att kunna fantisera om hur kärleken ska vara och leva i den, att leva i en fantasi. 

För mig pratar Fröding om att kärleken är fin ändå, även fast den inte uppfyller våra ideal. För bara själva tanken är ju fin även fast man lever i den overkliga värden, och sist men inte minst, tanken att kunna fantisera om något sådant fint är också i sig, fint.

Jag tror anledningen med dikten var att säga att det är bra att leva i fantasin, eller i den overkliga kärlekens värld, för bakom det fina fantasin döljs ”det fula” omkring oss.

av Hannah Toomey