”Ett halvt ark papper” handlar om en man vars fru precis dött. Han är förkrossad och vill helst glömma bort allt som har hänt, men han hittar istället en lapp med uppradade ”händelser” i hans liv. Med få ord beskriver August historien bakom mannens liv genom hur mannen tänker och reagerar till de få orden.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån.

Genom reaktionen av hans tårar förstår man att Alice har dött. Dessa ord beskriver händelserna genom anknytningarna man gör utav dem.

På det sättet August skriver får man en annan sort effekt av hela händelsen.  Man måste själv läsa mellan raderna för att förstå hur mannen tänker och känner och det blir då ganska medryckande.  Man målar upp hela händelsen själv, eftersom hela historien inte finns. Texten är väldigt kort men ändå så får Strindberg känslan levande, man blir själv rörd av texten när man kopplar ihop alla tankar och känslor han får utifrån arkpapperet, vilket jag tror Strindberg ville med texten.

Det sägs att Strindberg brukar vara kritisk mot äktenskapet i sina texter, även i denna text tycker jag att han är kritiskt mot äktenskapet, ett exempel är , Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, som andra stunderna var sämre? På grund av vad? Gräl?

Men slutet för mig kan ha två olika delar, antigen är slutet till för att säga att det var värt det, eller så var det till för att säga, det är svagt och det håller inte ut.

Figuren i texten går ändå ut med huvudet i höjd, så även om Strindberg är kritiskt mot äktenskap så är mannen i fråga ändå lycklig av de stunder han ägt med kvinnan. Det kan vara skit och tråkigt men det är ändå värt det?Även en del där han kan tänkas varit otrogen? Vem var frun? Som bara smög sin väg till sängkammaren?

 men i ett halv ark papper tycker jag inte att han alls var det, tvärt om. Jag tycker han uppskattade äktenskapet i texten genom sitt slut. Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hut många arma, som aldrig fått det! han är stolt över det han fått upplevet, till och med tursamt, även fast det bara varade i två år.

av Hannah Toomey