Döden är en befrielse för Stagnelius, både från de inre plågorna men också de yttre. Aldrig mer tårar eller ilska, aldrig mer skada sig när man ramlar. Allt annat försvinner också, allt ansvar vi havt i livet.  Det är en kärleksdikt till sin döda fru, som han längtar efter väldigt mycket. Förskjuten av världen, förskjuten av Gud. Han är förskjuten av allt på grund av hanns väldiga längtan efter döden, eftersom frun var hans ett.

 

När fasor den blodade jorden bebo. Säger att det finns så många hemskheter i världen vi lever i och allt försvinner när han dör. Dessa onda tings som människan skapar själv, som egoismen, hat och krav. I dikten använder han bruden som en metafor för döden, sedan jämförs döden med samlag mellan kvinna och man.   

 

Det är inte bara en kärleksdikt, utan en dikt om giftemål och även sorgen som faller med det.  Vilket är tydligt i tredje versen. Då de först gifts och blir ”en”. Sedan begravs en ena halvan och blir jord, i jorden kommer han sedan själv hitta fridfullheten.

 

Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren

skall henne beså.

 

Denna del är både längtan efter sex, efter ett bröllop. Sedan är det också efter en begravning, då döden har kommit och begravts, då nya fina blommor har blommat över hennes kropp. Hon har Förrutnas och blivit till jord.

 

 Jag tycker döden är ett äventyr, något som är läskigt men lite spännande. Det är något vi alla ska genomgå något vi aldrig kommer att undanta. Men inget att längta efter eller att bekymra sig över, det bara kommer när det kommer. Till dess tar jag vara på det fina jag har.

av Hannah Toomey

Jag anser att detta är en kärleksdikt för Stragnelius skriver om hur han mister hans kärlek när han dör och hur mycket han älskar henne men att när döden kommer så förvinner också allt som varit. ”I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta.” Han längtar verkligen tills de kan återförenas i himmelen för då skiljer inte döden dem åt längre och deras längtan och åtrå förvinner och all smärta är då borta” När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.”

Jag anser att han ser döden som ett sätt att äntligen få vila och att när man är död så behöver man inte oroa sig och tänka på alla sina bekymmer. I döden återförenas allt och inget kommer någonsin försvinna igen. Jag ser döden som en sak som kommer hända alla och att det är den ända saken man vet ska hända när man föds. Alla skall vi dö, det är ingen ensam om.
//Kristina Ehn